Epidemiologi
Epilepsi - hur vanligt är det, vilka är de vanligaste orsakerna, vilka drabbas och hur går det?
Svaret på ovanstående frågor fås från epidemiologiska studier av epilepsi. I sådana studier är viktigt att veta vad som menas med epilepsi, dvs hur epilepsi definieras. Begreppet epilepsi används för personer som har upprepade oprovocerade epileptiska anfall. Det innebär att personer som bara haft ett anfall eller personer som enbart har provocerade anfall - t ex anfall enbart i samband med hög feber eller vid perioder av alkoholmissbruk - inte har epilepsi. Med epilepsi avses vanligen aktiv epilepsi. En person har aktiv epilepsi om han/hon medicinerar mot anfall eller har haft anfall under de senaste åren.
Förekomst
I studier som innefattar alla epilepsiformer och både barn och vuxna finner man att ungefär 6-7 av 1000 personer har aktiv epilepsi (prevalens). Det motsvarar drygt 60000 personer i Sverige. Andelen är något lägre hos barn, cirka 3-5/1000. Fem av 1000 barn motsvarar 9000-10000 barn i Sverige.
Ingen ålder är förskonad från epilepsi. Andelen som debuterar med epilepsi årligen är högst under det första levnadsåret och hos äldre personer, från 65 årsåldern och därefter. I en befolkning på 100000 invånare (en större svensk stad) insjuknar cirka 50 personer varje år i epilepsi (incidens). Det motsvarar i Sverige ungefär 4400 personer årligen. Andelen nyinsjuknade under barnaåren är högre än för vuxna, cirka 55-60/100000 Det motsvarar årligen cirka 1000 barn i Sverige. Den genomsnittligt högre andelen barn som årligen insjuknar i epilepsi beror till stor del på den mycket höga förekomsten under första levnadsåret. Andelen är lägre hos äldre barn och vuxna upp till pensionsåldern. Därefter ökar insjuknande i epilepsi kraftigt och överträffar för den äldsta delen av befolkningen alla andra åldersgrupper, inklusive den höga andelen under spädbarnsåret.
De flesta studier visar att epilepsi är något vanligare hos pojkar och män jämfört med flickor och kvinnor. Skillnaderna är små och det är osäkert om någon egentlig skillnad finns mellan könen.
Anfallstyper
De två huvudformerna av epileptiska anfall, generaliserade och fokala anfall, återfinns i alla åldrar men i varierande omfattning. Hos barn är de båda huvudformerna ungefär lika vanliga med en liten övervikt för primärt generaliserade anfall hos barn som är 5 år och yngre. Hos vuxna har cirka 2/3 fokala anfall, med eller utan sekundär generalisering. Cirka 60% av hela epilepsipopulationen har fokala anfall.
Orsaker
Orsaken till epilepsi är oftast okänd. Av kända orsaker är stroke den vanligaste. I en studie av nyinsjuknande i epilepsi omfattande både barn och vuxna var epilepsin en följd av stroke hos 11%. Hos personer som får epilepsi efter 60-65 års ålder är denna orsakad av stroke hos en betydligt större del, 28-45%. En annan vanlig orsak till epilepsi är tidig hjärnskada som ger symtom redan tidigt i livet i form av förståndshandikapp och/eller cerebral pares (8%). Andra orsaker till epilepsi är skallskador (6%), tumörer (4%), degenerativa sjukdomar (3,5%) och meningit/encefalit (2,5%). En svensk studie av vuxna som nyinsjuknat med ett eller flera oprovocerade epileptiska anfall visade att 30% var en följd av stroke, 11% av tumör, 7% sågs vid Alzheimers sjukdom och 3% var en följd av skalltrauma. Demens var vanligt och förekom i någon form hos 18%.
Andra funktionsstörningar
I prevalenspopulationer med epilepsi har nästan hälften någon annan sjukdom/åkomma, oftast beroende på att den hjärnskada som orsakat epilepsin också orsakat andra störningar. Förståndshandikapp är det vanligaste associerade tillståndet och ses hos 34-41% av barn med epilepsi och hos 23% av vuxna. Motoriska störningar till följd av cerebral pares (CP) ses hos 21-23% av barn med epilepsi samt hos 9% av vuxna. De flesta med både epilepsi och CP är också förståndshandikappade. Bland vuxna med epilepsi förekommer en stroke-orsakad pares hos cirka 5%.
Prognos
Prospektiva studier på en oselekterad befolkning visar att efter ett första oprovocerat epileptiskt anfall får cirka 40% ytterligare anfall (23-42% av barn och 34-52% av vuxna). Cirka 2/3 med ett andra anfall får ytterligare anfall. Detta är bakgrunden till traditionen i de flesta europeiska länder att inte påbörja antiepileptisk medicinering redan efter första anfallet, eftersom majoriteten med ett första anfall inte får ytterligare anfall. En långvarig, minst 5-årig anfallsfrihet erhålls så småningom hos 65-85% av alla med epilepsi. I en studie fann man hos överlevande 20 år efter diagnosen att 50% var anfallsfria och hade slutat medicinera, 20% hade minst 5 års anfallsfrihet med fortsatt antiepileptisk medicinering och 30% hade fortsatta anfall. Den sämsta prognosen hade personer med andra tecken på hjärnskada. En något ökad dödlighet finns vid epilepsi. Den ökade mortaliteten är mest uttalad under de första åren efter diagnosen och främst relaterad till den bakomliggande orsaken. Om orsaken till epilepsin är okänd är mortaliteten bara marginellt högre än hos normalbefolkningen.